Vi präglas mycket i att tro att vi själva ska vara duktiga, att vi ska samla på oss kompetens som vi sedan kan sälja, eller göra vinning av, att detta ska ligga hos oss personligen. Men egentligen är kunskapen inte vår, vi förvaltar den vidare.

Det kan däremot vara svårt att dela vidare. När är jag redo att dela min kunskap och medicin? Vad ÄR min medicin? Den frågan är djup och sällan lätt att besvara.

Jag har haft många lärare i mitt liv, och lär mig fortfarande . Nu är jag i slutfasen av att ha vandrat hos:

Anja och Magnus Munay – Min ”Shamama och Shapapa” Gaia Life kursgård & retreat

Jenny Linnea – Hon som visade mig kontakten med de nordiska gudinnorna

Hur kan jag tacka dessa som betytt så mycket? Hur kan jag släppa taget i tacksamhet, utan att klamra mig fast vid det som var, för att det var så fint?

Genom dessa personer har jag hittat tillbaka till mitt inre heliga feminina rum. Jag har släppt mycket tungt, mött många av mina rädslor, och jag är djupt tacksam. Jag vandrar med en större förståelse över mig själv, med en ökad trygghet och med djupare rötter. Hur tackar jag för sådant?

En del av mig vill kyssa fötterna på de som gått före för att visa att jag vet att jag inte vore samma person utan dem. Men så hör jag, starkt och tydligt inom mig, från en röst som hör till en äldre klok kvinna: "Men du har ju mig". Och jag ler, och blir varm, för Hon är med mig.

Så jag vet att jag egentligen inte behöver kräla i stoftet för att tacka de som gått före, jag kommer inte hålla tillbaka den jag är för att de är bättre. Jag kommer inte fortsätta vara en lärljunge i tacksamhetsskuld. Jag vandrar vidare. Jag står på mina egna ben. Jag kommer garanterat att behöva lyssna till deras ord framöver och kanske söka en och annan tjänst. Men jag går min egen väg. Jag följer mitt hjärta, inte deras.

Det handlar inte om att förstå, men ändå att veta.

Ett tack är också att tipsa om dessa magiska personer, fast de är liksom inte magiska. De är fysiska, jordnära och stjärnstoftiga. De är glittriga och vackra och precis så som de är.

Och när det kommer till Ania Munay : Få, om någon människa har sett lika djupt in i mig som Ania - och vet ni - hon ryggade inte en tum. Om det är något jag vill ge världen så är det att se människor, på det sätt som hon ser människor.

Bilden visar en stig jag vandrat i en skog, och två av mina lärare som springer före